"Det är så vanligt, att en tidning, då han första gången träder fram för allmänheten, afgifver vackra löften svärmvis, och hvilken en tidskrift kunde hafva bättre rätt att afkasta svärmar än vår?

Ehuru Bitidningen vill göra det bästa den förmår, vill oförtrutet sträfva för att befrämja vårt lands biodling och för detta ändamål följa, befordra, utveckla och leda biodlarnes verksamhet, så passar henne dock bäst vid tanken på det stora arbetsfält, hvarinom den har att verka, den stora sakkunskap, hvaröfver hon borde förfoga, de små ekonomiska resurser, som stå henne till buds, den fara, som föreligger, för att missgrepp och felsteg skola inträda i dess spalter det passar henne bäst att spara på de rika löftena och framträda ödmjukt och blygsamt inför sina lärjungar och domare. Men om hon än icke lofvar mycket, så är derför icke hennes afsikt att lägga sig på latbänken, icke heller att försofva sig.

Hon är genast vid vid sitt framträdande i världen begåfvad med talförmåga och bör därför redan från början genom sitt innehåll tala för sig själf. Ödmjukt och naturligtvis stammande på målet vill hon därför säga: »Här kommer jag, stackars lilla Bitidning; jag är Eder bäste vän; låt mig icke falla Eder besvärlig, mottagen mig välvilligt!"

- Red. N. Nilsson, Gåsebäck, Helsingborg
  Bitidningen nr 1, 1902.